Jag skrev det här iett diarium på apberget... Vet inte varför men det passar bättre här..  

Explain to me 'cuz... you lost me some were along the way..

Jag har ont i magen.
Jag har haft det ända sen jag insåg att livet inte är så galet enkelt
som man kan tro att det ska vara...

Fast i och för sig du glider genom livet på en räkmacka och föddes med silversked i mun...
Mitt liv skulle också kunna vara så enkelt..
Men jag har gjort mina val... och om jag ska vara ärlig så är det inte mycket jag ångrar...

Men det jag inte förstår är det att när du pratar med mig så mår jag bättre...
Då är jag inte osynlig längre...
Måste jag vara någon som jag inte är bara för att folk ska prata med mig!?
Asså... det låter inte rimligt?

Sen finns det dom som jag trodde inte skulle bry sig överhuvudtaget...
Men så står dom där och jag känner mig helt lost in space.
På ett bra sätt!

Och det känns så bra om du står där för att du bryr dig... och det tror jag att du gör!!
Men samtidigt så finns det dom som bryr sig bara för att dom vill ha något att skvallra om...
så jag vet varken ut eller in längre...

Ibland är det bara att stänga sin stora käft och inte säga så mycket...
Tro mig jag försöker men jag är sån som person..
Jag säger ofta fel saker vid fel tillfälle...
Så du får förlåta mig om du tog illa upp men jag orkar inte spela längre...
Jag vill vara den jag är, och jag vet...
Jag är långt ifrån perfekt!
Men till skillnad från dig så kan jag acceptera det och jag mår bättre varje gång jag ser att du inte är det.. men du måste börja se det annars kommer ditt liv att bli ett enda helvete när som helst...
Öppna dina ögon.. inse!
INGEN ÄR PERFEKT
Men alla är KUNGAR på att vara sig själva.. om man vågar lita på sig själv...

Don´t forget that!
Det är den viktigaste läxan som man kan lära sig i livet... ingen är perfekt...
Jag älskar att folk har fått se mig som den jag är... och dom flesta har accepterat mig...
även om jag inte har låtsas vara någon som jag inte är...

Visst det är klart att jag också tycker att det är kul att låtsas vara någon annan...
inte tänka så mycket utan bara spela med... men jag klarar inte av att vara sån hela tiden...
Vet inte riktigt... men det känns som att du inte skulle klara av att acceptera dig om du såg dig själv som jag ser dig...

Jag skriver hullerombuller för att jag vet inte hur jag ska formulera mig..
jag vill bara att du ska veta att jag tycker att du inte kan hålla på så här...
det mår varken du eller någon annan bra av...

Jag skriver eftersom jag kommer på och jag har säkert skrivit samma sak 20 gånger snart men vad ska jag göra.. du fattar säkert ändå inte vad jag menar.. så att det är nog ett ganska värdelöst diarium...

Jag hoppades att jag skulle kunna avsluta diariumet på ett snyggt sätt... men det står stilla... det är säkert ändå ingen som kommer att läsa hela... så att jag kan bara säga att jag hoppas att du fattar att jag överlever även om jag får dissen av dig eller om du pratar skit bakom min rygg.. det är tragiskt men jag tror att jag börjar bli van...

Jag gick förbi min väggkalender..
"Fråga dig ibland på fullaste allvar om de människor du umgås med lyfter upp dig eller drar ser dig.
Det fick mig att tänka jag har nog båda parterna i mitt liv just nu och jag ska nog hålla mig till dom som lyfter upp mig...
Tack för att ni finns!

och jag hoppas att alla som har orkat läsa hela har lärt känna mig lite bättre..