- bara för att med rubriken få citera skolans motto... jaja, vad ska det bli av mig?


första skoldagen avgjord.
inte illa. inte illa alls.
men hade kunnat vara bättre.
vi tar det mer detaljerat en annan gång. hejs!

Jag har flera gånger loggat in på mitt bloggkonto med en hjärna full av saker att skriva ner. Men sen när jag har kommit till sidan där man ska få ner allt black on white så har jg känt mig tom. Jag vet inte vad det är, kanske är jag rädd att någon ska tycka att jag har helt fel i mina åsikter. Kanske så finns det någon eller något som kommer att ställa till det.. igen. Det skulle jag inte palla och nu när jag sitter här för femtioelfte gången så är den egentligen ingen skillnad, jag skulle vilja skrika ut. Allt, allt har förvirrat mig. Jag har alltid på något sätt kunnat hålla mig på en något så säker mark utan total dimma och förstörelse. Men nu tror jag äntligen att jag har lyckats ta död på all den säkerhet som jag engång hade så nära in på. Vad hände och vad ska jag göra nu? Jag vet en sak som jag kan göra. Jag kan berätta för världen om Den stora sanningen. Vad som hände och jag kanske något så när också kan berätta varför allt hände. Jag hoppas att min del av historen, berättad för er få som läser min blogg, kan hjälpa mig att hitta tillbaka till Linnea Jonsson. Hon som alltid på något sätt vände allt till det positivta...

Jag har svårt att börja för jag vet inte riktigt när allt ändrades. Passande vore kanske att börja med den 18 januari 2008. Det var en fredag och jag hade efter mycket längtan kommit till dagen då en kille, den första killen som jag kände en stark dragning till, skulle komma till mitt hus och bedömma, är hon värd att satsa på? Vi hade bestämt att vi skulle se film och att vi skulle se den hos mig efter skolan. Men jag går hem själv när skoldagen är slut. Jag visste inte riktigt vad som skulle hända. Han visste väl inte vars jag bodde? och vi hade inte snackat med varann i plugget så han skulle säkert sätta sig vid datorn på kvällen och skriva något i stil med ;  "Sry, ngt kom ivägen." Jag skulle bli ledsen och bryta ihop. men sedan, som så många gånger förr, också komma igen. Mitt i mitt grubblande så ringer det på dörren. Mamma är hemma men det är jag som öppnar dörren... och där står han! Det trodde jag aldrig. jag var ju världens tönt. men han stog där! Emil Brohlin stog utanför min dörr och jag fick nästan inte fram ett ord. Han såg så lugn ut och jag var ett totalt nervvrak. Filmen drog tillslut igång och lika snabbt så rullade eftertexterna. (För er som bryr er så såg vi Masken, son of the mask. Jag vet! Kanske inte den bästa filmen men ska jag vara ärlig så greppade jag bara en film i all hast) Jag kommer ihåg det här ögonblicket så grymt tydligt, efter filmen alltså. Hur vi sakta vågade ta varandras händer och min grymt romantiska fras;  "nu då?"  vi kollade varandra i ögonen en snabbis och kollade bort. Sen vände vi oss emot varandra igen och tro mig sen var det bara en ända lycka. Jag svävade på små rosa moln och jag kände något snudda långt inne i min själ. Han fick mig att inse hur livet skulle vara och det fick mig att se på mig själv på ett helt annat sätt. Jag kände mig säker i mig själv och jag kände mig på riktigt attraktiv. Jag trodde redan innan att jag levde bra men jag visste ingenting om mitt liv innan jag träffade Emil. Resten är inte så hemlig. Alla vet att vi var med varandra jämt. En del trodde inte att det skulle hålla och endel var bara riktigt överraskade. "DOM TVÅ!?" Allt var verkligen on top of the world efter den fredagen. Hur alla i kör skrek i skolan, "Det är LEKTION!" Det kändes bara bra på något sätt för folk såg mig. och dom såg att jag fick det som gjorde mig till självständig. Jag kanske enligt endel inte gjorde det bästa valen under tiden. Som när jag bara var med Emil och killarna, HELA TIDEN, jag tog mig aldrig tid med tjejerna längre. Men frågan är ju hur ofta blev jag tillfrågad att hänga med på något. Visst, jag kunde ju ha frågat. Men hallå? lätt att fråga när jag inte visste om något. och det var ju faktiskt inte så att jag tog bort all kontakt. I alla fall så gjorde det att jag själv inte kände så stor sorg i att säga "Hej då" till livet i tjejskaran. Jag gjorde mitt val och jag har alltid och fortfarande så står jag för det. Mitt och brolles förhållande har på alla sätt varit bäst. Han är allt jag behöver och allt jag vill ha. För även om folk hade mycket åsikter så var våra åsikter viktigast. Emil Brohlin är den underbaraste männsikan på jorden. Det är jag som är problemet.


Allt var frid och fröjd i flera månader tills det är vi började bråka om småsaker. Jag vet inte vad det var som fick oss att göra det och jag vet inte om folket runt omkring oss såg det men det var ganska jobbigt till och från. Jag skulle så här i efterhand tippa på att det var mig och mitt hetsiga, trötta humör som satte käppar i hjulet för oss. Jag började prata lite mer med Andersson, och det är hit jag vill komma i slut ändan. Hon fick vara mitt stöd och jag berättade om allt vi bråkade eller rättare sagt tjaffsade om. Jag är en sån person som ofta överdriver saker när jag blir ledsen så jag vet inte riktigt om jag var helt ärlig i det jag sa till någon i den stunden. Dessutom så gick jag bara till henne med mina problem. Jag berätade sällan om dom UNDERBARA stunderna. Det var då som jag började tvivla på mig själv och jag ville hitta mig själv. Jag antar att vårat förhållande kom ivägen och tog all stryk som egentligen bara var min börda att bära. Jag ber om ursäkt och det som jag kanske ska komma till är att jag själv ser mig som en usel person. För er som inte vet det så gjorde jag slut 5 gånger och har blivit ihop med honom igen efter varje gång. Eller rättare sagt han har tagit tillbaka mig efter alla gånger. Trots allt som har hänt och allt som jag har gjort. Anledningen är ganska oviss även från min sida men när jag skulle hitta mig själv så frågade jag mig samtidigt. Älskar jag emil eller älskar jag att ha ett förhållande? allt, precis allt förvirrade mig och jag tog till mig förmycket av andras åsikter. Sista gången jag gjorde slut var väl den gången som var mest på riktigt. Jag drog till göteborg som singel. Men innan jag for så fick jag en sista stund med Emil. Vi pratade ut och han berättade om stödet som han hade fått från alla möjliga håll och kanter. Då kände jag mig inget annat än tom. Vet inte varför men kanske var det det att jag inte ville släppa honom och jag hade sett det så många gånger förr, att den som blir trösad faller för den som tröstar. Jag blev ledsen men sa till mig själv att jag får skylla mig själv. Mitt val och jag kastade bort det bästa som har hänt mig. Vi sa efter mycket snack och tårar "Hej då" och sen var det bara för min del att åka. Finns kanske inte så mycket intressant att berätta från resan, inte som passar in här iallafall. Jag hade det grymt trevligt och roligt. Fram till det som gjorde att jag ställde till det för mig själv.... igen. Jag känner att jag öppnar upp mig ganska mycket nu, men jag kan inte berätta allt. Jag är för bra för att berätta allt i en text. Vill du veta och känner att du har rätten att veta så fråga, face to face. Fortsättningen lyder väl ungefär så här: Jag kommer hem från det soliga och underbara göteborg, hela resan har sett hyffsat bra ut och jag har haft roligt. Hemma i kära, kära umeå så är det mulet och kvällen slutar upp i regn och åska. Jag hade sagt till brolle att jag behövde tiden till att tänka under resan. Tillslut så fick jag den och det var då jag ringde upp. Jag mådde skit en kväll borta i göteborg och jag visste inte vem jag skulle ringa. Tankarna snurrade och jag såg bara en person som jag kunde ringa. Emil Brohlin, och när han svarar så ställer han, som alltid, upp för mig och lyssnar på mina klagomål som så många gånger förr. Det var då jag började inse vad jag var tvungen att göra. Så när jag var hemma och vi sågs för första gången på över en vecka så pratade vi. Jag berättade att mina känslor inte hade förändrats ett dugg sen den 18 januari, möjligtvis att dom har blivit starkare. Det var bara det att dom gick att läsa på två olika sätt. Som när jag inte saknade honom så mycket under sista tiden han var i göteborg under gothia. Antingen så var det för att jag inte hade samma känslor som förr eller så var det det att jag kände mig så säker i vårat förhållande och visste att vad som än händer så kommer han alltid att komma tillbaka och finnas där för mig. Jag berättade för honom hur mycket jag saknade honom i själen. och jag tror att han förstog hur mycket jag behöver honom. och jag fick det bevisat för mig att det finns faktiskt någon som gör allt för mig.

Hur som haver så bestämde vi oss för att ge det en sista ärlig chans och allt känns grymt bra idag! Trots alla tårar som fallit på vägen, mina och andras. Trots att jag har förvirrat hela världen. Eller ja, alla inblandade och alla som bryr sig, så hoppas jag att det mesta är löst nu. Jag har inte många dar kvar på mitt sommarlov innan skolan och livet börjar så att jag ska göra det bästa för att ha så kul jag kan resten av tiden.


Ni där ute får säga vad ni vill. Att jag är helt blåst eller att jag gjorde rätt. Men grejen är att jag har börjat inse att man inte kan bry sig om andras åsikter om det skadar ens egna. Jag vill ha ett härligt liv utan problem men det kommer jag aldrig att få. Jag kan bara gå tillbaka till att alltid försöka se det positiva i livet. För allt händer av en anledning.

Orden har fasnat i halsen och jag känner att jag inte riktigt har fått säga det jag vill. Men varje gång jag öppnar käften så blir det problem. Jag har märkt att jag är personen som ofta drar förhastadeslutsatser, tar snabbaste vägen ifrån ett problem och som allt som oftast gör först och tänker sen. Jag har insett vad jag har att jobba med och jag hoppas bara att orken räcker till för att kunna bygga upp det jag som jag trodde att jag redan hade funnit.

Jag är bra på att förvirra mig själv och att gå från att inte ha något liv till att faktiskt vara ganska nöjd med att leva förstod jag inte skulle gå obemärkt förbi. Jag hade inget och fick sen allt. Det kanske gjorde så att jag själv inte kände mig värdig att leva det livet som gud tillslut gav mig. Jag trängde bort och kröp in i den mörkaste gränden. Jag ville inte bli tröstad och jag ville inte få hjälp. Jag ville sitta själv och fundera ut vilket det nästa smarta steget skulle bli för att krångla till det ytterligare. Jag antar att jag blev rädd. Allt var så fint och kanske var det därför som jag vill gå ifrån allt. För att jag trodde att allt skulle ändå förstöras tillslut. Kanske trodde jag att om jag själv gjorde slut på allt bra så skulle det inte göra så ont att förlora det. Men nu frågar jag istället mig själv. Hade allt blivit förstört om jag inte hade gjort någonting? Kanske, kanske inte.

Jag vet inte hur jag ska fortsätta. Jag analyserar mina val och gör mig själv galen för att tro mig jag vet att allt som jag gör ger mig konsekvenser. Jag tar till mig av alla andras åsikter och anser att dom säkert har mer rätt än vad jag om mina åsikter har. Jag ser andra som mer erfarna och mer mogna efter som att dom har slutat upp så grymt bra. Kanske därför som jag lägger mina åsikter åt sidan och tar till mig deras istället? Men grejen är att alla slutar ändå med att säga. Det är ändå ditt val i slut ändan. Ärligt? Jag pallar inte för först är det som att alla vill att jag ska göra precis på deras sätt. Kanske för att dom känner att dom ändå inte kommer att lida av konsekvenserna och det fungerade på dom? Men sen så vill dom att jag ska försöka blanda in min egna åsikt. Det fungerar inte så och jag ser bara en utväg. Gå tillbaka och börja om från ruta ett. Ruta ett där en viss person vill vara inblandad. Folk kanske tycker att det är fel men nu pallar jag inte mer. Allt är jobbigt men ändå så finns det inget värre än att vara ingenting, det ingenting som jag var förut. Jag höll på att skriva att jag ville tillbaka till då när jag var ingenting men insåg på vägen att det var 1000 gånger värre och idag, idag ska jag inte klaga.

Andas, andas, livet har bara börjat..                             ..jag pallar inte, vad fan ska det bli av mig?