Vet inte vars felet ligger. men i nuläget så känner jag att det är nog bara mig det ligger i. jag är 16 år och vill leva livet. sommarlovets dagar rullar förbi. är jag ensam om att bara ha badat EN gång den här sommaren? jag vet det är pinsamt. och det känns som att jag växer upp förfort. eller så är det det att jag är rädd att det är något som jag har glömt att göra, glömt att säga. fast det tror jag inte för att livet i sig är ganska underbart. jag har ändrats så grymt mycket sen förra sommaren. jag känner mig annorlunda. och det är precis så här som jag vill ha det.. eller? för livet handlar, vare sig man vill det eller inte, ganska mycket om pengar och att ha någon som bryr sig om en. jag har sommarjobb vilket, förhoppningsvis, kommer att leda till mycket pengar. jag har en pojkvän och en storasyster som gör allt för mig. ja, men då borde väl mitt liv vara fixat eller? jo helheten är ganska vacker att se på. och jag blir glad av den.

But the question is and will always be, Am I good enought?

nu har jag huset för mig själv resten av helgen. familjen har dragit till piteå och PSG, syrran spelar. btw dom spelade första matchen idag, oavgjort. Iaf, så drog anna igår vid halv 10, jag var på jobbet. mamma, pappa och niklas drog när jag kom hem från fotbollsträningen efter sju igår. sen dess så har jag bara tagit det lugnt och faktiskt lyckats andas. helt själv. lite scary men I like it. nu blire snart till att dra iväg till jobbet igen. jobbar från 15 till 21 någongång ikväll. då blire hem och chilla lite till med tanke på att man inte har så mkt att göra.

sen när har jag accepterat att vara själv?

men faktiskt så kan alla behöva lite quality time with themselves.


efter det så väntar lördagen med fullspäckat program? äh, vi ser väl hur det blir med det. hoppas bara att allting löser sig. söndag - match och sen kommer familjen hem. vet inte vad som händer då men kan hända att man stannar hemma söndag kväll. familjen går, precis som den alltid gjort, i första hand. 
...nu messade Elina och ville att jag skulle komma tidigare till jobbet. får väl avsluta på ett snygg sätt och säga:







Life is here to be lived.

Det är svårt att samla tankarna när det alltid händer något och det alltid är någonting som måste göras.
Jag skulle ärligt behöva lite av det där omtalade sommarlovet som alla njuter av.


Det är mycket nu. Många funderingar och rykten som snurrar omkring. Ryktena orkar jag inte ens ta tag i. Jag har lagt det så gott som bakom mig och jag känner att jag ska försöka få allt att fungera även om något kastas i mitt ansikte. Funderingarna på varför ryktena finns är det inte så mkt att göra åt, dom kommer kanske alltid att finnas där men just nu så måste jag faktiskt lösa det här. Talar du sanning? Talar han sanning? Talar hon sanning? vem ska jag fråga för att få det sanna svaret? jag vet inte vem jag kan lita på, jag vet vem jag borde kunna lita på men det finns ingen säkerhet i någon av mina val. Det enda jag kan göra är att hoppas att det löser sig och att alla lyssnar på mig vad jag än har gjort enligt någon annan. Jag vet sanningen och jag håller mig till den för att jag vet att det är det enda som håller i längden.

---

Kärleken är, trots alla problem och funderingar, det som tar upp mest plats i mitt huvud. Jag vet inte om det är något problem egentligen eller om det bara är det att jag är på dåligt humör och överkänslig på små saker. Men jag är nog i en sån fas i livet då jag behöver extra mycket stöd. kan inte du ge mig det, vem ska då göra det? Jag vet att jag har sovit dåligt och varit på surt humör. Du har säkert varit där för mig hela tiden. Jag ville som bara säga det. Det är något som har fastnat någonstans. Hjälp?

---

Jag orkar inte skriva mer, vi ser väl hur mycket skriva det bli i sommar. Det kan hända att bloggen blir nerlagd med tanke på att jag inte har tid.

Ciao.

Det har börjat sjunka in nu. jag har gått ut nian. gått ut grundskolan. gått ut Ersäng. ja, det är mycket som händer och jag insåg idag när jag stog vid jordgubbarna att livet går fort. det kommer många lyckliga stunder och dom tråkiga finns också där för att minnas. för att få en att lära sig saker. man blir klokare varje dag. ändå så kommer det alltid att finnas saker som man aldig förstår sig på.

Det var ju igår som vi stog där på ersdungensskolgård och sa "glad sommar vi ses till hösten" till alla. man tog förgivet att det alltid skulle vara så. sen kom ersäng och två skolavslutningar slutade med " glad sommar vi ses till hösten". men nu var det inte så. nu vart det hej då för alltid. dom säkra åren i livet har gått förbi och allt känns helt plötsligt så stort. jag kan ärligt inte fatta det. allt är så nytt men samtidigt så är allt som det alltid har varit. näe, jag måste nog samla tankarna lite mer innan jag kan få ut allt blackonwhite.

Bättre sent än aldrig? Ja, jag tog mig hit tillslut. Jag har inte tagit mig tiden att berätta om Gotland eller något annat på länge nu och jag kände kanske att allt skulle få smälta in ordentligt först. För resan var underbar. Vi är trots allt en ganska härlig klass. Vädret var soligt. Vad mer kan man begära? och till och med jag som aldrig blir brun fick en fin färg på huden. Hela upplevelsen är oförglömlig och även om allt vi gjorde inte var det roligaste. så fick det mesta ändå en oväntad vändning, ett oväntat slut. Jag fick skratta med folk som jag trodde att jag aldrig någonsin skulle prata med och jag fick känna solen stekande mot kroppen när väderleksrapporten sa att det skulle bli mulet. Kvällarna spenderades i solen vid havet med en telefon i handen och man fick äntligen lite täckning. Jag pratade med brolle som hade tråkigt här hemma och det gör fortfarande ont att ha lämnat kvar honom här. Vi avslutade samtalen med ett kärleksfullt god natt och när vi hade lagt på så hade solen gått ner nästan hela vägen. Jag kunde inte låta bli att fälla några tårar i det redan så salta vattnet. men trots allt så var resan galet underbar. Alla minnen kommer att finnas här föralltid och jag vet att imorn när jag kommer till skolan så kommer folk att prata om resan, det känns bra att få ha uppleft det. speciellt med en härlig klass som 9d. Folket, cyklarna, vädret och resan i sin helhet. Fantastiskt. Jag överlåter dom långa berättelserna till dom som kan skriva, men jag kan nog själv säga att avslutningen tack för allt! slår nog ingen.