Jag är ledsen. Det är jag verkligen. men jag pallar inte med allas åsikter och att man dömer mig efter mitt val. Ingen har frågat mig hur jag mår. Ingen har frågat mig helt ärligt varför. Utom du förstås, du är ju precis som alltid (i min värld) i händelsernas centrum. Jag ska fara till Göteborg. Jag ska ha kul och jag ska hoppas att det löser sig. Jag kommer att sakna dig, emil. Utan tvekan. Jag är glad för att vi pratade. Inget är på något sätt löst eller egentligen bättre. Men jag har på riktigt fått känna efter i en situation mellan oss. Det var vi för en stund som det så länge har varit. Du gav mig mitt liv tillbaka och du gav mitt liv en mening. Tack!

Minnen är otroliga. Saker som man aldrig kommer att glömma. Speciella eller inte, så finns dom alltid där. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men jag blir ganska nöjd när jag kollar bak på det som har varit. Jag blir nästan rädd när jag kollar på framtiden. Jag som kände mig så säker är nu helt plötsligt inte alls lika säker längre. Varken på mig själv eller mitt liv. Jag kanske skäms för saker jag sagt men tänk då på att jag bara har levt lite mer än 16 år av mitt liv, tänk alla saker som jag KOMMER att säga. Egentligen borde jag inte tänka så och jag brukar inte haka upp mig på sånt. Jag har väl som bara börjat inse att man måste offra något för att få nytt. Ibland mer än annars. Det känns jobbigt men samtidigt så kan man ju hoppas på att man väljer rätt och att man blir lycklig av sina val. Hoppas att jag gör rätt val, vad som än händer och om det blir fel så får det bli det. Det kanske går att lösa i efter hand? Jag har nog insett att det är svårt att läsa framtiden. För det är trots allt valen som gör så att framtiden formas. Valen som inte alltid är rätt eller fel. Ofta beror det på hur just du ser på det och hur du tolkar det. Jag menar alla är olika och alla handlar på olika sätt. Endel bryr sig inte så mycket och endel planerar så att det ska bli precis som dom tänkt, blir det inte så så freakar dom totalt och det finns inget stopp på galenskapen. Ja, men det är väl det jag försöker att säga, var människa är unik och man måste försöka förstå sig på sig själv och veta varför man gör på ett visst sätt. Det kanske inte alltid går men man får väl helt enkelt försöka. Jag har sen en tid tillbaka verkligen sett på mig själv och kollat in varför jag gör som jag gör i olika situationer. Jag trodde att jag något så när hade ett grepp om vem jag var, men då ändras allt. Jag var tvungen att börja om och hitta mig själv igen. Jag trodde att jag hade hittat tillbaka till mig själv när allt ändras ännu engång och frågan är ju, försöker jag för hårt? Jag vet inte, kanske att jag bara ska släppa på allt ett tag och inte tänka så mycket. Att tänka för mycket trasslar ändå oftast bara ihop det. Eller är det att jag har slutat bry mig så mycket som gör så att jag har tappat mig själv? Alla dessa frågor gör mig galen och jag måste kanske bara på något sätt inse att enda sättet är att lyssna på sitt hjärta och hoppas på att man hörde rätt. Men just nu så känns det inte som att jag och min kropp talar samma språk.

Vet inte hur jag ska börja och vet inte vars jag ska börja men nu när jag har lite tid över så kan jag ändå ta och skriva några rader.


Livet är grymt taggat på endel håll och ikket lika taggade på andra. Jag vet inte vad som hände men en blandning av dålig sömn och saknad av en underbar kille kan ha med mitt humör att göra. Sömnen - lätt att ordna men lite otajmat att en viss Linnea Jonsson inte kommer tillbaka från stugan förns på måndagkväll vilket inte riktigt hjälper det andra. Det som gör mig mest sur är att jag vet att jag hade kunnat vara i göteborg hos honom nu.. om jag riktigt hade jobbat för det, men där har vi det! Jobbet var, precis som vanligt, ivägen. Nä juste, jag ska inte klaga för att jag får ju betalt för det jag gör och enligt dom flesta så är mitt sommarjobb inte ens ett jobb att kalla för jobb. Hepp, sorry för att jag är klagar på småsaker. Aja, det som får upp mitt humör är iallafall att jag faktiskt hinner se min kära pojkvän innan jag drar till.. *trumvirvel* Göteborg! Grymt taggat! =) Drar med Andersson och some grabs. Kommer hem torsdan efteråt. Chill med Skara och Liseberg. Staaaaan lär shoppas sönder! Haha, king det vill jag lova! =)


Tro mig, livet kommer alltid att göra oväntade vändningar och jag har känt av dom ganska mycket på senaste tiden. Allt har hänt så fort och helt plötsligt så måste jag ta mitt eget ansvar. Det trodde jag redan att jag gjorde, men tydligen så är det inte meningen att livet är så enkelt som man trodde. Det kommer alltid att finnas saker som känns tunga men ärligt jag pallar inte. Jag orkar inte tänka. Det är som att min hjärna har fått kortslutning och jag fumlar i mörker. Gör allt för att överleva stunden så att säga. Nej, jag måste ta tag i det här. Det liv som jag inte orkar ta tag i.


Tänkte att lite bloggande kunde reda ut alla lösa trådar men jag får inte längre några kloka svar av mina tankar. Kan det inte bara lösa sig så att jag kan få tänka fritt ett tag? äh, kanske en annan gång...

call me when the time moves more slowly in life.