Nu känns det att skolan har börjat. Har redan en del uppgifter som jag borde sitta med, men ändå så finner jag inte riktigt någon ro till att börja. Annars så känns det helt okej, jag har lyckats få ordning på vardagen igen och dagarna rullar förbi. Men lugnet och glädjen finns inte riktigt tillgänglig, den känns avlägsen och jag tror att jag just nu sitter i stormens öga. Det är stillheten innan det rasar igång igen. Jag kan aldrig riktigt slappna av och huvudet är överallt samtidigt. Mina få stunder av klarhet suddas snabbt ut och hur jag än försöker så tror jag att jag underskattade tiden som jag behöver för att huvudet ska hinna med kroppen. Jag har en hel del som måste klaras ut och jag tror att jag har för dåligt tålamod. Jag måste, måste, MÅSTE andas och se det för vad det egentligen är.
-Tiden som jag kommer att lära mig mest av, i hela mitt liv.

Jag är hemma från Turkiet, träningarna avlöser varandra och sommarlovet är över. Nu när skolan har dragit igång så är det mycket annat som också dras igång. Ska försöka att ha så kul jag kan men just nu så är det bara en person som får alla mina andra känslor att försvinna <3 Tur att jag har folk som jag kan lita på i klassen och tur för mig att jag faktiskt vet att jag klarar mig vad du än säger eller gör. Det är svårt att inte bry sig men jag har tydligen fått dig att tro att jag inte bryr mig tidigare så kanske inte krävs så mycket.

22.45 så lyfter planet från övik men innan dess så ska vi kolla igenom packningen en sista gång, äta middag och sitta i bilen i typ en timme. Vi får hoppas att allt går bra, att vi landar oskadda och att väskorna kommer med rätt plan trots att det är fredag den trettonde. ;) Jag har farit runt som ett oväder idag, smått lättirriterad och stressad. André kallar det för resfeber och jag är bara sjukt imponerad över hur han hanterar mig när jag är på sånt humör. Du slutar aldrig förvåna mig, du är fantastisk <3

Nej, nu så är det dags att fortsätta med resfebern. Ha det bäst här hemma, jag kommer garanterat att ha det super!

Men det som jag tänker på mest är hur du mår, hur det kommer bli till hösten och om vi någonsin kommer att kunna prata med varandra som människor igen. Jag känner skuld, jag känner mig överkörd men framför allt så känner jag att det är något som saknas. Du var trots allt även min bäste vän så otroligt länge, med allt vad det innebär.

♥

Ligger just nu i sängen och lyssnar på smattret utanför. Jag har äntligen kommit igång med träningen igen och allt jobb är över. Nu äre semester fram till den 25e då skolan börjar. Innan dess så ska jag hinna med en (förhoppningsvis) varm resa till Turkiet och massor med mys med mina bästa! Träning kommer också att pryda mina dagar och DAMN vad jag älskar att få göra av med massor av energi på det sättet!

Nej, nu ska jag låta tvn vara mitt sällskap i väntan på att André ska komma hem från Olle! :)