Hehe, tror att jag har tagit upp det typ 1000 ggr. Men jag kan inte släppa det. Och efter att ha läst Dahls blogg och gjort om lite på min sida så känns det värt att ta upp ämnet igen. Har säkert skrivit många saker förr men som alltid, vi kör!

Det går inte att hänga med så försök inte ens. Inte i min blogg och inte i ditt liv. Ta dagen som den kommer och chilla med lugnet så länge du kan. För om ditt liv är stressigt så kommer förändringarna i ditt liv inte att göra det lättare att leva. True!

Allt har gått så fort. Det känns som att det var igår alla satt på skolan mycket tidigare än man började. Man sprang ut på rasten för att hinna först till dunken, målet, kingrutorna eller klätterställningen. Trots en stor klass så var ofta ändå dom flesta med på det som hände. Man hade inte mycket att bry sig om. Livet var lätt helt enkelt. Nu när jag går med nästan hälften av min gamla klass så trodde jag inte att det skulle bli så mycket förändring.. men se så fel jag hade! Det som jag aldig trodde skulle hända hände och det självklara känns inte så självklart längre. Man kanske trodde att man kände en person eller så trodde man att man inte gjorde det. Men första intrycket är "tyvärr" inte alltid fel. Dom som jag trodde att jag inte ens skulle kunna tänka mig att prata med snackar jag med dagligen och dom som jag trodde att jag skulle ha samma relation till som förr, finns knappt kvar. Det är nästan lustigt så fort saker ändras. För mitt liv har ändrats så grymt mycket genom tiden. Jag har mer eller mindre koll på vem jag var och hur folk såg mig, nu vet jag knappt själv vem jag är. För när man dyker ner i tankarna så kommer den vanliga frågan. Hur hamnade jag här? man fortsätter tänka och kommer in i så konstiga banor så att man vet varken ut eller in längre. hehe, någonstans där är jag just nu. Vet inte riktigt vilka jag ska hänga med och folket som jag kanske borde hänga med orkar jag inte bry mig om. Det värsta är att om jag tycker att det är helt upp och ner med kompisar nu. Vad händer då under gymnasiet. Massa nytt folk och tiden kommer inte att räcka. Man får ta och prioritera folk. Även om det känns konstigt att säga så, så är det typ det ända rätta. Vilka lyfter mig, vilka trycker ner mig? Vem får mig på bra humör, vem gör mig sur? Vem får mig att vilja kämpa på och vem får mig att vilja lägga mig på marken och dö? Det är typ sånna saker som man måste kolla efter.. och när jag tänker efter så har jag en ganska klar bild ändå. Inte solklar men nästan.

Klockan tickar iväg. Skola imorn. Sovmorgon imorn. Finns det mer att säga?

Tuudilue.. :)