Jag känner mig så grymt ensam. Vet inte riktigt vad det var som gick galet, men jag är instängd och känner att livet just nu går åt helt fel håll. Vad finns det att säga? Jag har ju ändå ingen koll på mitt liv just nu. Det gör det i stort sett omöjligt att försöka prata med kompisar, och människor i allmänhet, som har problem. För även om det alltid kommer att finnas folk som har det värre än mig så känner jag att jag inte orkar med det. Mina problem är prio 1 just nu. Ta inte illa upp men jag behöver tiden för mig själv. Jag måste hitta mig själv. Fast det känns som att jag vandrar blint i mörker. Jag vet inte riktigt om det är för att det är mycket nu och jag inte har hunnit med allt som jag velat, att jag är trött eller bara den enkla lösningen att det är ännu en prövning. Se om jag orkar ta mig upp en gång till. Eller om jag ger upp här och nu och bara låter livet gå åt helvete. För även om livet har sina goda stunder så har jag varit på sämst humör och kännt mig sämst flera dagar i rad nu. Det är jobbig att veta att det finns dom som vill lyssna och som kan krama om en när man mår dåligt, och sedan inte ta vara på chansen. Inte ta den extra hjälpen som faktiskt krävs ibland. Men det är ju bara jobbigt att försöka öppna sig för någon och sedan så bryr sig personen ändå inte. Eller att personen går vidare och berättar för någon annan och så har alla ens hemligheter avslöjats för världen. Tur att jag alltid har en person som jag kan lite på och som alltid får mig på bra humör.


Jag var på fest igår. Mest äldre folk. Endel snygga, äldre killar. Jag fick världens ångest.

Vad fan gör jag här utan Brolle?

Men jag insåg ganska fort att jag skulle inte kunna vara med någon annan än honom. Ingen av dom äldre killarna. Han är allt för mig och om folk inte fattar varför jag är med honom så förstår jag dom. Dom känner ju inte till våran relation, alls. Så sluta kommentera, det är bara jobbigt för dig.

Jag skulle vilja förklara för alla om min kärlek, mina problem, mina val och mitt liv. Men saken är den att folk skulle ändå inte förstå och jag vet inte varför men det känns ibland som att det inte är en själv som lever ens liv utan att det är alla andra som styr det. Som att man inte får göra sina egna val. Visst gör man fel så får man leva med konsekvenserna, men det är bara jag som kommer att drabbas av det jag gör så varför ska jag då låta någon annan "fixa" mitt liv när det bara är jag som tar konsekvenserna? Och varför ska jag låta dig styra mitt liv när du inte ens har ett stabilt liv själv? Nej, låt mig va och låt mig få göra mina val. Mina val kanske gör så att jag kommer att ångra något men tro mig, jag överlever nog.

Mitt humör har varit som vädret.
Mulet och dystert.
Typ därför som jag inte har skrivit på ett tag.
Förlåt...
..om det nu är någon som bryr sig.

Nu har jag gjort bort ännu en del av Nationella.
Hoppas att Madde är snäll.
Annars kan jag stoltsera med ett svagt G.. (om jag har tur och ens kan få det)

Nu har jag väl fått ner några av mina tankar här. Tro mig det här är ingenting. Jag skulle kunna skriva mer om skolan, kompisar, "kompisar", sport osv. men vi tar det en annan gång. Nu tror jag att det blir bra med att bara lägga sig i sängen och sova....

-