Jag vet som inte vars jag har mig själv. Ändå så känns att så självklart på något sätt.


Var länge sen jag skrev och det var länge sen jag verkligen kände taggen att skriva. Så fort jag har satt mig vid datorn så har jag skrivit på Boken om mig och jag har låtit det ta upp all min tid. Jag vet faktiskt inte hur jag ska säga att jag mår just nu. Jag är glad men samtidigt så är allt så upp&ner. Jag är så tom i huvudet.
Vad händer i mitt liv? .... det kan jag inte heller svara på.


Saken är den att jag måste våga ta steget. Varför vet jag inte längre. Det känns som att jag bara skulle skada dig mer än mig, det skulle jag inte klara av men jag måste.
Är det för att alla andra säger det ? Är det för att det är det som jag vill? Är det du vill?

ALLTSÅ, kan alla så kallade problem försvinna?
... för det är ju inte några problem egentligen...

Prata med mig och säg vad du vill? jag kanske borde gå vidare men jag kan inte utan att veta att du kommer att klara dig. Inte för att jag kommer att klara mig men jag biter ihop. Jag löser det, tillslut.

Även om jag skulle vilja säga precis vad jag känner och förklara för alla precis varför jag gör saker så är det svårt, för att om jag öppnar mig och avslöjar vad, exakt vad, som händer i mitt huvud så skulle folk inte kolla på mig med samma ögon och jag skulle aldrig kunna se en annan person i ögonen igen.

Jag känner en längtan, en längtan efter sommaren. För att när sommaren kommer så löser sig allting. Den filosofin har jag alltid haft. Men jag vet inte om jag kan lita på den längre. Man kommer alltid att ha problem och man kan bara hoppas att dom inte blir värre med tiden.

Om jag nu skulle göra det som jag har tänkt göra så undrar jag hur världen kommer att reagera. Kommer jag att ha kvar mina vänner? eller försvinner dom lika fort som vinden?

När allt är klart så kommer du att fatta vad jag skriver om och även om jag inte kan avslöja det nu så hoppas jag att du fattar att jag var tvungen att vänta till rätt ögonblick.

Allt känns så rätt men ändå så blir det så fel. Är det för att jag är den jag är och du är den du är eller är det bara den enkla anledningen att det inte är det som det en gång var?

Nej, nu ska jag lämna det här inlägget till sitt öde och försöka lista ut vad det är som händer och vad som ska göras..