Orden har fasnat i halsen och jag känner att jag inte riktigt har fått säga det jag vill. Men varje gång jag öppnar käften så blir det problem. Jag har märkt att jag är personen som ofta drar förhastadeslutsatser, tar snabbaste vägen ifrån ett problem och som allt som oftast gör först och tänker sen. Jag har insett vad jag har att jobba med och jag hoppas bara att orken räcker till för att kunna bygga upp det jag som jag trodde att jag redan hade funnit.

Jag är bra på att förvirra mig själv och att gå från att inte ha något liv till att faktiskt vara ganska nöjd med att leva förstod jag inte skulle gå obemärkt förbi. Jag hade inget och fick sen allt. Det kanske gjorde så att jag själv inte kände mig värdig att leva det livet som gud tillslut gav mig. Jag trängde bort och kröp in i den mörkaste gränden. Jag ville inte bli tröstad och jag ville inte få hjälp. Jag ville sitta själv och fundera ut vilket det nästa smarta steget skulle bli för att krångla till det ytterligare. Jag antar att jag blev rädd. Allt var så fint och kanske var det därför som jag vill gå ifrån allt. För att jag trodde att allt skulle ändå förstöras tillslut. Kanske trodde jag att om jag själv gjorde slut på allt bra så skulle det inte göra så ont att förlora det. Men nu frågar jag istället mig själv. Hade allt blivit förstört om jag inte hade gjort någonting? Kanske, kanske inte.

Jag vet inte hur jag ska fortsätta. Jag analyserar mina val och gör mig själv galen för att tro mig jag vet att allt som jag gör ger mig konsekvenser. Jag tar till mig av alla andras åsikter och anser att dom säkert har mer rätt än vad jag om mina åsikter har. Jag ser andra som mer erfarna och mer mogna efter som att dom har slutat upp så grymt bra. Kanske därför som jag lägger mina åsikter åt sidan och tar till mig deras istället? Men grejen är att alla slutar ändå med att säga. Det är ändå ditt val i slut ändan. Ärligt? Jag pallar inte för först är det som att alla vill att jag ska göra precis på deras sätt. Kanske för att dom känner att dom ändå inte kommer att lida av konsekvenserna och det fungerade på dom? Men sen så vill dom att jag ska försöka blanda in min egna åsikt. Det fungerar inte så och jag ser bara en utväg. Gå tillbaka och börja om från ruta ett. Ruta ett där en viss person vill vara inblandad. Folk kanske tycker att det är fel men nu pallar jag inte mer. Allt är jobbigt men ändå så finns det inget värre än att vara ingenting, det ingenting som jag var förut. Jag höll på att skriva att jag ville tillbaka till då när jag var ingenting men insåg på vägen att det var 1000 gånger värre och idag, idag ska jag inte klaga.

Andas, andas, livet har bara börjat..                             ..jag pallar inte, vad fan ska det bli av mig?