Allt började med att jag funderade på mitt liv som barn. Jo, visst jag kan klassas som barn fortfarande, men jag menar när man var liten och hade ilandsproblem stora som ärtor, alltså i typ 3-5 års åldern.
Fast egentligen så var det inte det jag tänkte på för visst att ens problem var så stora fast ändå så små, men det var det på svenskan som fick mitt huvud att knyta knutar på hjärncellerna. Man har fått höra om allt man gjorde som liten. Alla rackartyg och änglaleenden. Det är synd att man inte kommer ihåg sånt själv. För det som man "kommer ihåg" är mest sånt som ens föräldrar har berättat för en. Vi ska iallafall börja med "Boken om mig" på svenskan. Vi diskuterade leksaker, lekar osv från det att vi var små... åh, så underbart att gå i ettan igen!

Men ändå att jag inte vill lämna mitt liv som jag har nu. Brolle, innebandyn, vännerna och familjen. Allt har förändrats så mycket och jag har kommit på att jag själv har förändrats så mycket fast ändå så lite...... Jag tänker på ett annat sätt fast ändå inte. Tankarna går som ändå i samma banor som förr, även om man inte tänker på det. Man har "bytt" kompisar och gått tillbaka till kompisar. Jag tror att det är dom som ändrar oss mest. Man faller för grupptrycket och ändrar sin stil, sitt sätt att vara. Men man har ändå som kvar det där som gör en speciell. Även om man inte alltid känner det. DEN känslan har jag känt många gånger. Nej, men det är inget speciellt med mig! Även om den känslan försvinner och kommer tillbaka om vart annat så går det inte att styra över den. Just go with the flow, you know.

Aja, skulle kunna pladdra på i evigheter men nu ska jag tagga sängen och skolDM-final imorn... Skööööönt!

I'm lost&found