Som med kärleken...
Jag vet inte vars jag ska börja men allt börjar ofta med att någon säger något..
Någon skrev något till mig på apberget...
Sen så kan det fortsätta på olika sätt eller så tar det slut där...
Sen slutade det... lika fort som det hade börjat...nästan innan det börjat...
Ibland så tas det bortglömda upp igen...
Sen plötsligt får jag ett nytt meddelande.. flera månader senare...
Då kanske man inser att ens känslor inte har ändrats alls..
Då inser jag att mina känslor har varit de samma hela tiden..
Han kanske fortfarande är lika mysig att kolla på...
Hans underbara bruna ögon...
och han kanske är allderles underbar..
You have not a clue..
Men allt kommer att få sitt slut..
Det får inte ta slut innan det börjar...
fast om det skulle göra det så..

..då är det bara att stå stolt och vinka åt kärleken,
och hoppas att den snart kommer tillbaka.
För att det kan jag lova.. den kommer tillbaka!

Fast nu ( eftersom det sista inte har hänt ) så ser jag ljust på framtiden
och hoppas att den ler tillbaka, med dina bruna ögon...

Sen sporten...
Man kanske leder med 1-0, sen slutar matchen ändå 1-2...
Det kanske inte förändrar ens liv men det gör det däremot när man ser sitt namn på en lista över vilka målvakter som ska med till västerås... jag stog med där!
Sen kommer den oväntade vändningen, It's 2 good 2 be true, jag är med som tredje målvakt, utan att veta det, jag fick veta det på bussen hem, jippie! eller inte.. sen det så har alla träningar, alla matcher och allt annat gått helt åt helvete för mig... jag har tagit för seriöst på det men det går inte att undvika tanken,
Varför får jag inte stå, är jag för dålig?
Men folk säger det till mig hela tiden, nej det är bara si och så och det löser sig............
mmmm, jag kan ju inte annat än att hoppas!?
match imorrn iaf, taggggga sate för nu jävlar ska här visas upp tagg!

Sist skolan...
Man kanske höjer sig i ett ämne för att man har gjort någonting bra, man kanske sänker sig för att man har gjort någonting sämst och man kanske bara inte gör någonting alls och ändå har sina betyg kvar...
även om det känns som att ens betyg vilar på en uppgift så gör den inte det, det är helheten som räknas och när man inser det DÅ ändrar ens liv i skolan totalt! För att då känner man ingen press eller stress... både bra och dåligt.. man kanske tar det FÖR lugnt eller så klarar man det fiiiint. Jag vet inte vars jag är nu och min inställning ändras väldigt mycket från dag till dag.. när det gäller allt iofs men ändå... och jag antar att jag inte är själv om det men jag tar upp det iallafall... Nu i slut ändan har jag säkert glömt jätte mycket, och jag kommer att komma på det nu när jag går och lägger mig, men jag får komplettera en annan dag.. :)

Känslan