Hållkäft och lyssna, för här är vi nu!
Jag har läst allas sköna blogginlägg, och tro mig jag har gråtit så mycket som jag aldrig har gråtit förr..
Vi var bottenlaget som ingen trodde på, men vi slog till från underläge och gick nästan obesegrade genom gruppen. Det var bara sthlm som vi förlorade mot, sen slog ut två topp favoriter i slutspelet.
Vi tog oss till final och spelade våran livs match, mot stockholm. Vi vann inte, vi var knappt nära, men jag talar för oss alla när jag säger att allt gick överförväntan... för vi fick ändå vårat SM-silver, den medalj som ingen trodde att vi skulle få, den hänger runt min hals och jag kan helt ärligt säga att det här är det största jag någonsin har varit med om...
Vi samlades i april förra året för första gången, vi var ca 100 st varav 6 st målvakter + alla skellefteåtjejer... vi hade träningar och läger, inte alls lika många som dom andra lagen, men tydligen så behövdes det inte mer. Det blev 18+3 kvar som fick följa med till västerås.. bara en lycklig skellefteåtjej hängde kvar och utan henne hade det inte gått för precis som Jonas sa så hade vårat lag inte fungerat om vi hade tagit bort eller lagt till någon i laget...
Jag trodde inte att jag skulle gå vidare i uttagningarna, alla sa att jag var grym och att jag skulle absolut satsa allt..
jag hade mina tvivel men jag är med i laget, det underbara västerbottenslänslaget.
Som nu, allderles för tidigt är splittrat, vi är vidriga motståndare igen..
men alla kommer att komma ihåg våran otroliga resa som började tidigt på torsdag morgon den 3 januari 2008 och tog slut mitt i natten den 7 januari 2008.
Jag lider med er som inte fick följa med och vill bara att alla ni ska förstå att inget, INGET!
går att jämföra med det som vi, bottenlaget, fick uppleva i Västerås..
säger bara botten upp tjejer, botten upp!
Nu har jag hurrat och berättat om den härliga upplevelsen, fyfan vad vi är bra!
och som du säkert redan har märkt så har har resan haft många olika sidor..
För att det här laget har verkligen allt!
Vi har dom som gör bort sig, dom som bjuder på sig själva, dom som blir kära, dom som skrattar, dom som gråter, dom som är oroliga i magen, dom som är kissnödiga JÄMT, dom som är hungriga, dom som är trötta,
dom som tar med sig ett lucialinne istället för ett underlakan, dom som är taggade, dom som är sjuka men lyckas bli friska, dom som är skadade men lyckas läka och vi har dom som verkligen gör allt det här oförglömligt!
Det är inte många som har gråtit för att dom är ledsna eller för att dom har gjort illa sig, alla har gråtit av glädje. Kanske inte varje gång, men många gånger!
Jag var nog en av dom enda som inte lyckades vara glad hela resan igenom, och jag känner att jag vill inte förstöra allt med mina ledsna tårar och jag vet att endel bara är barnsligt, men försök att se det här från mina ögon.
För att jag har många gånger tänkt. Oh, fan vad jag är bra! men när man inte får visa upp sig så kan jag inte hålla modet uppe.. man får höra tränarna säga en sak och sedan så är det som att dom får mig att tro att dom ska göra på ett sätt, sen så gör dom på ett annat, jag säger bara att jag hoppas att dom vet vad dom gör för det verkar inte så... Dom kan inte ha kollat upp mig, för att dom sa att varje säsong så ringer div1 lag till dom och frågar efter någon bra målvakt osv.. och skulle något lag vilja ha en målvakt så skulle dom absolut säga mig nästa gång.
Jag vart glad när dom sa det.. MEN då är bara saken den att jag tränar redan med ett div1 lag, har fått lite speltid där och är på väg att få en ordinarieplats på planen. Dom har ingen aning om vad jag har för meriter och hur jag är som person, det fick dom veta på bussen hem. Bättre sent än aldrig? nej, inte i det här fallet, jag vet att jag är omogen när jag säger det här men dom ska få se vilken j*vla miss dom gjorde när dom inte satte mig i målet.
FLOPPEN TILL TOPPEN -VÄSTERBOTTEN!
Vi var bottenlaget som ingen trodde på, men vi slog till från underläge och gick nästan obesegrade genom gruppen. Det var bara sthlm som vi förlorade mot, sen slog ut två topp favoriter i slutspelet.
Vi tog oss till final och spelade våran livs match, mot stockholm. Vi vann inte, vi var knappt nära, men jag talar för oss alla när jag säger att allt gick överförväntan... för vi fick ändå vårat SM-silver, den medalj som ingen trodde att vi skulle få, den hänger runt min hals och jag kan helt ärligt säga att det här är det största jag någonsin har varit med om...
Vi samlades i april förra året för första gången, vi var ca 100 st varav 6 st målvakter + alla skellefteåtjejer... vi hade träningar och läger, inte alls lika många som dom andra lagen, men tydligen så behövdes det inte mer. Det blev 18+3 kvar som fick följa med till västerås.. bara en lycklig skellefteåtjej hängde kvar och utan henne hade det inte gått för precis som Jonas sa så hade vårat lag inte fungerat om vi hade tagit bort eller lagt till någon i laget...
Jag trodde inte att jag skulle gå vidare i uttagningarna, alla sa att jag var grym och att jag skulle absolut satsa allt..
jag hade mina tvivel men jag är med i laget, det underbara västerbottenslänslaget.
Som nu, allderles för tidigt är splittrat, vi är vidriga motståndare igen..
men alla kommer att komma ihåg våran otroliga resa som började tidigt på torsdag morgon den 3 januari 2008 och tog slut mitt i natten den 7 januari 2008.
Jag lider med er som inte fick följa med och vill bara att alla ni ska förstå att inget, INGET!
går att jämföra med det som vi, bottenlaget, fick uppleva i Västerås..
säger bara botten upp tjejer, botten upp!
Nu har jag hurrat och berättat om den härliga upplevelsen, fyfan vad vi är bra!
och som du säkert redan har märkt så har har resan haft många olika sidor..
För att det här laget har verkligen allt!
Vi har dom som gör bort sig, dom som bjuder på sig själva, dom som blir kära, dom som skrattar, dom som gråter, dom som är oroliga i magen, dom som är kissnödiga JÄMT, dom som är hungriga, dom som är trötta,
dom som tar med sig ett lucialinne istället för ett underlakan, dom som är taggade, dom som är sjuka men lyckas bli friska, dom som är skadade men lyckas läka och vi har dom som verkligen gör allt det här oförglömligt!
Det är inte många som har gråtit för att dom är ledsna eller för att dom har gjort illa sig, alla har gråtit av glädje. Kanske inte varje gång, men många gånger!
Jag var nog en av dom enda som inte lyckades vara glad hela resan igenom, och jag känner att jag vill inte förstöra allt med mina ledsna tårar och jag vet att endel bara är barnsligt, men försök att se det här från mina ögon.
För att jag har många gånger tänkt. Oh, fan vad jag är bra! men när man inte får visa upp sig så kan jag inte hålla modet uppe.. man får höra tränarna säga en sak och sedan så är det som att dom får mig att tro att dom ska göra på ett sätt, sen så gör dom på ett annat, jag säger bara att jag hoppas att dom vet vad dom gör för det verkar inte så... Dom kan inte ha kollat upp mig, för att dom sa att varje säsong så ringer div1 lag till dom och frågar efter någon bra målvakt osv.. och skulle något lag vilja ha en målvakt så skulle dom absolut säga mig nästa gång.
Jag vart glad när dom sa det.. MEN då är bara saken den att jag tränar redan med ett div1 lag, har fått lite speltid där och är på väg att få en ordinarieplats på planen. Dom har ingen aning om vad jag har för meriter och hur jag är som person, det fick dom veta på bussen hem. Bättre sent än aldrig? nej, inte i det här fallet, jag vet att jag är omogen när jag säger det här men dom ska få se vilken j*vla miss dom gjorde när dom inte satte mig i målet.
Kommentarer
Trackback
