Minnen är otroliga. Saker som man aldrig kommer att glömma. Speciella eller inte, så finns dom alltid där. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men jag blir ganska nöjd när jag kollar bak på det som har varit. Jag blir nästan rädd när jag kollar på framtiden. Jag som kände mig så säker är nu helt plötsligt inte alls lika säker längre. Varken på mig själv eller mitt liv. Jag kanske skäms för saker jag sagt men tänk då på att jag bara har levt lite mer än 16 år av mitt liv, tänk alla saker som jag KOMMER att säga. Egentligen borde jag inte tänka så och jag brukar inte haka upp mig på sånt. Jag har väl som bara börjat inse att man måste offra något för att få nytt. Ibland mer än annars. Det känns jobbigt men samtidigt så kan man ju hoppas på att man väljer rätt och att man blir lycklig av sina val. Hoppas att jag gör rätt val, vad som än händer och om det blir fel så får det bli det. Det kanske går att lösa i efter hand? Jag har nog insett att det är svårt att läsa framtiden. För det är trots allt valen som gör så att framtiden formas. Valen som inte alltid är rätt eller fel. Ofta beror det på hur just du ser på det och hur du tolkar det. Jag menar alla är olika och alla handlar på olika sätt. Endel bryr sig inte så mycket och endel planerar så att det ska bli precis som dom tänkt, blir det inte så så freakar dom totalt och det finns inget stopp på galenskapen. Ja, men det är väl det jag försöker att säga, var människa är unik och man måste försöka förstå sig på sig själv och veta varför man gör på ett visst sätt. Det kanske inte alltid går men man får väl helt enkelt försöka. Jag har sen en tid tillbaka verkligen sett på mig själv och kollat in varför jag gör som jag gör i olika situationer. Jag trodde att jag något så när hade ett grepp om vem jag var, men då ändras allt. Jag var tvungen att börja om och hitta mig själv igen. Jag trodde att jag hade hittat tillbaka till mig själv när allt ändras ännu engång och frågan är ju, försöker jag för hårt? Jag vet inte, kanske att jag bara ska släppa på allt ett tag och inte tänka så mycket. Att tänka för mycket trasslar ändå oftast bara ihop det. Eller är det att jag har slutat bry mig så mycket som gör så att jag har tappat mig själv? Alla dessa frågor gör mig galen och jag måste kanske bara på något sätt inse att enda sättet är att lyssna på sitt hjärta och hoppas på att man hörde rätt. Men just nu så känns det inte som att jag och min kropp talar samma språk.