Jag kände att jag ville ta en promenad idag. Jag ville rensa skallen lite. Tanken om att sätta sig här en snabbis först var kanske lite misstajmad. För även om jag skulle hinna gå en sväng innan middan så är taggen borta. Åh, vädret har varit så fint idag. Jag ångrar att jag inte har tagit mig i kragen och gått ut. Men men vad ska man göra? Jag fick inte rensa tankarna ute så då gör jag det här istället. För det finns mycket att skriva om men det blir som aldrig något bra av det. Eller jo jag mår väl bättre när inlägget är klart och det är dags att gå vidare i livet. Så att så här börjar vi den här gången. :)

Tro mig livet och sanningen har kommit ikapp mig. Jag har levt i snart 16 år. Endel tycker att jag är bara barnet och andra tycker att jag till allas förvåning har börjat bli vuxen, för så mycket som har ändrat mig! Haha, jag kan inte sluta tänka på att jag faktiskt på alla möjliga sätt är en ny människa. För även om jag till kropp och själ är Linnea Jonsson, 15 år. Så har jag blivit så mycket mer. Jag har snart krossat skalet som så länge har hållit mig fången. Jag känner själv att jag ser på mig själv som självständig. Det finns många som jag ser upp till men jag har lyckats inse att folk faktiskt ser upp till mig också. Jag trodde inte att det fanns. Jag trodde att jag för alltid skulle vara en töntiga wannabe som alla tyckte var allmänt irriterande. Men saken är den att från den första gången jag kallade mig själv wannabe och verkligen förklarade mina känslor så växte jag och lyckades komma ifrån det. För sure jag är fortfarande till vissdel beroende av vad andra säger. Men jag bryr mig inte hur mycket folk snackar. Jag får väl göra vad jag vill. För jag tror visst att folk har åsikter, nej jag vet att folk har åsikter. För att jag har fått dom slängda i ansiktet flera gånger. Men det är lugnt jag växer för varje gång. Jag har lärt mig att takla motståndet. Förut så gjorde man det genom att ringa någon och säga "ska vi ta en promenad?" Efter det kändes allt så mycket bättre. Jag saknar det men det kan fortfarande vara så eller? jag menar det känns som att jag har glidit ifrån alla som jag engång litade så blint på. Jag har svikit dom som litade lika blint på mig. Jag har bara mig själv att skylla och jag ber om ursäkt. Det ska bli bättre jag lovar! Jag ska ta tag i det. Om jag får hjälp och möte på vägen. Fast det är inte bara jag som har ändrats. Alla ändras hela tiden och det gör att man inte hinner hitta sig själv samtidigt som man ska hänga med i alla andras liv också. Och alla ändras i olika takt så endel har hittat sig medans en del inte ens har börjat leta. Känns som att all min tid har försvunnit. Det känns som att min lediga tid har runnit ut i sanden. Inte för att jag ångrar mycket som jag gjort hittils i livet men det finns dagar som jag hade kunnat göra minnesvärda. Nej, jag ska lämna det bakom mig. Gjort är gjort, det är bara att blicka frammåt för just nu så känns framtiden nära och det värmer. Det känns som att det kan komma någonting bra av att jag har fått samla mina tankar. När jag satte mig här så hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva om men min åsikt kom fram ganska bra tycker jag. Även om jag kommer att schabbla bort det totalt nu när jag går tillbaka till hur mycket jag har ändrats, hur mycket min syn på mig har ändrats, hur mycket andras syn på mig har ändrats, hur mycket min syn på andra har ändrats, hur mycket min syn på livet har ändrats och hur mycket andras syn på livet har ändrats så har ni i alla fall i det stora hela fått se utsidan på det som jag har försökt få fram...

Jamen, synen som jag själv hade på mig är väl ganska självklar? Töntig. Fånig. Barnslig. Det var i slutet på mellan stadiet och mitt stora problem kom just när jag skulle reda ut det där och ändå inte visa att jag behövde hjälp. Det var i början på högstadiet. Då hamnade jag i läget då jag kände att jag var en Wannabe. Mobbad. Plugghäst. Helt enkelt inte önskad i världen. Då kom tanken om att ta mitt liv. Men det gick aldrig längre än till en tanke.. vilka skulle sakna mig? Då började jag räkna upp alla. Inte i kategorier utan som individer, det blir fler då. Mamma, Pappa, Anna, Niklas, Amanda.. och så fortsatte jag när jag var uppe i närmare tio stycken då kändes det faktiskt värt att forstätta slita och ta sig upp ur gropen. Tur att jag aldrig intalade mig att det var den enda utvägen. För att det är aldrig utvägen. Utvägen är att kämpa på och hitta dom som lyfter en. För även om det känns omöjligt just då så kommer du att inse att det var en jävla tur att du gjorde det.
Nu vet du hur jag har känt. För så kände jag till i mitten på 8an. Helt misslyckad. Sen fick mitt liv en vändning. Nu, just idag, så ser Linnea Jonsson sig själv som Självständig. Lycklig. Pratglad. Rolig. Snygg. Glad. Positiv. Utåtriktad. Det känns bra att kunna säga så om mig själv. Utan att känna blickar i ryggen eller att folk tycker att jag är dum i huvudet. För det finns vekligen folk som tycker det. Det är deras åsikt och jag respekterar den. Även om jag inte håller med själv. Det är faktiskt dom åsikterna som formar ens jag. För att alla saker som händer och alla personer man möter ändrar en på något sätt. Inte med flit det bara blir så och du ändrar också folk. Ibland bara genom att kolla på dom. Man ändras på samma sätt som ens självförtroende kan ändras på en sekund medans en självkänsla är svårare att ändra. Min självkänsla var innan min vändning i botten jämt! Medans mitt självförtroende växlade lika fort som vädret. Nu är självkänslan, min syn på mig själv, på topp och mitt självförtroende också. Det rullar på bra och även om jag inte är på mitt bästa humör och taggen att skriva försvann någon gång vid 18.00 så fortsätter jag skriva. Jag hade faktiskt skrivit klart och var nöjd nyss. Men då kruppade datorn och bara hälften var kvar. Sånna gånger brukar jag dampa och det gjorde jag idag också men det är bara att ta tre andetag och ta tag i det igen. Ja, och det gjorde jag. Det värsta var att jag var värsta nöjd och kände att nu får jag äntligen publicera, logga ut och gå här ifrån. Gå vidare i livet och känna att alla vet vad jag ville få ut med det här. Jag vet inte om alla har hängt med och folk orkar mest troligt inte läsa mycket längre men är du som jag så kan du inte sluta läsa när du engång börjat. Så, lessen är du som jag så får du fortsätta läsa ett tag till. För nu kom taggen tillbaka :D mitt humör växlar verkligen. Jag har suttit här sen vid fyra. Jag har haft pauser då och då. Men den där promenaden blev det ingenting av. Äh, vi taren en annan gång. Vet faktiskt inte vad jag ska skriva mer men jag har säkert glömt något. Något som jag skrev innan hälften raderades... Ååååh, jag blir så sur! men ändå inte.. för att jag ska göra det ännu bättre den här gången och nu fick jag ju som mer att skriva om! Jag tror att jag skrev någonting om folk som har betytt mycket för mig. Alla som jag någonsin har träffat betyder något för mig. För som jag har sagt så har alla dom hjälpt till att forma min personlighet, mitt jag. Värsta spirituella (Eller hur vi nu ska stava det) inlägget det blev. Inte mig emot för nu skriver jag bara av mig. Bokstäverna har snart ingen rödtråd eller något form av form överhuvudtaget. Så det kanske är mitt tecken på att sluta? nae, en stund till kanske? :)

Idag har jag inte gjort någonting. Suttit här typ hela dagen. Inte jätte spännande. Det blev inget av den där prommenaden men jag bryr mig inte längre. Inget spelar roll. Jag vill bara sluta hosta och gå i säng, vakna upp imorn och känna "Fan vad skönt, lov!" Haha, den dagen? kanske i sommar men det löser sig.. jag svamlar. Jag är bra på det. Kanske avslutar med att berätta om en för mig mycket speciell person... Jag insåg idag att jag saknar henne.

Camilla Dahl.

Vad vore livet utan dig? Jag menar visst jag har tvivlat på dig. Men ALLTID sett upp till dig också. Även när jag tvivlat. Jag läser din blogg med jämna mellanrum och alla ord säger något om dig, det är verkligen inte bara tomma ord. Folk har pratat bakom din rygg. Du är inte dum, du vet om det. Ändå så står du rakare i ryggen idag än du någonsin gjort. Du är fantastisk. Verkligen på riktigt OTROLIG! Saknar alla promenader med dig vi måste ta en typ helst igår. Men omöjligt. Nu är du i finland och kommer hem på lördag. När jag far. Men du vi löser det vi tar det sen. Det får bara inte vara för långt borta. Jag vet inte vad jag ska säga. Den omtalade bitchen är inte den bitch som alla trodde att hon var. Dom inlägg du har skrivit på senaste tiden har fått mig att inse att inte ens jag kände dig som jag trodde att jag gjorde, ändå har jag "känt" dig sen i sexårs. Man är för snabb på att bestämma sig för hur människor är. Jag kan bara säga, förlåt! Du är speciell! Jag har haft dåliga aningar om dig. Jag ångrar alla för att på det sättet som jag har lärt känna dig genom bloggen, jag hoppas att det är det äkta. Längtar till promenaden för så ska du få lära känna mig också :) Jag älskar dig! <3

Jag vet inte hur jag ska avsluta så att jag säger bara..

..Glad Påsk!