Nu när allt är lugnt och avslappnat för ett tag så tänker jag lite mindre. Låter livet ha sin gång. Ser tiden vandra iväg medans jag går vidare mot en oplanerad destination. Vet inte vars jag är på väg och vet inte vilka hinder som kommer att uppstå. Jag vet bara att jag klarar mig. Jag vet att vad som än händer så finns det människor som ställer upp. Kanske inte precis dom som jag trodde att det skulle vara eller så var det precis dom. Funderar lite på tiden jag haft. Funderar på nuet. Funderar, funderar, funderar. Att sitta här och skriva sätter som igång huvudet. Nästan så att jag blir lite yr när jag tänker på allt. Jag går sakta igenom livet med små steg. Funderar lite över perioder i mitt liv. Sorterar minnen och blir glad och lycklig över mycket som jag har uppnått, blir lite fundersam över vissa val jag gjort men släpper det ganska fort då jag känner att jag inte tjänar något till att älta. Som jag sa till Petter, "Nu ser jag ljuset i tunneln" och det är inte bara när det gäller jobbet som jag känner mig säker. Jag har fått mitt självförtroende tillbaka. Det togs av mig men nu efter lite övertalning av mig själv och andra så har jag insett att jag trots allt har lite anledning till att vara ego och stolt, iallafall lite grann.