Jag funderar mer och mer på vänner och hur man behandlar människor i sin närhet. Hur man använder sina ord och hur man ger sin uppskattning. Jag funderar på hur andra runt omkring ser på vänskapen hos två människor. Hur man med en kritiserande blick säger vad man tycker. Jag har sagt det förut och säger det igen. Mina funderingar är ibland lite för många och lite för stora. Men nu när jag på något sätt är lite på det klara, hittat en livboj på vägen när jag simmar efter land, så ser jag hur mina tankar flyter ut och blir lätta att förstå. Ser hur allt är. Idag så blev det plötsligt lätt att andas. Jag kände inte pressen, kände att tyngden från mina axlar lättade lite. Jag är helt enkelt på rätt spår när det gäller lösningen. Jag kommer snart att pressa mig vidare till att släppa på säkerheten och se om jag orkar hela vägen. Annars så kanske jag får ta hjälp av ännu en livboj och låta lösningen komma med tiden. Jag ska inte stressa på något, det får ta den tid det tar. Jag har all tid i världen just nu. Jag har andra saker att göra och roa mig med medans jag väntar och jag kanske kan ta en avstickare här och där och lösa små problem på vägen. Får bara inte tappa fokus.