Vill bort och iväg. Kidnappa mig nu. Snälla, ge mig klarhet, ge mig frid. Få mig att må bäst och få mig att le. Du har lyckats med något som jag inte trodde var möjligt. Med dig så tänker jag inte på något annat, någon annan. Jag ser dig klarare och klarare för varje blick du ger. Varje gång du ler. Hur kan DU ge mig hoppet tillbaka genom att bara dyka upp? Hur kan allting gå upp och ner som en karusell på Gröna lund, så fort? Hur kan jag se den närmaste framtiden så fint framför mig när mitt förflutna fortfarande bara är ett dunkelt mörker. Hur, hur, hur gör du för att få mig att må så här?


Stick och försvinn. Säg inget, hör inget. Känslorna som jag försöker bli av med lever så otroligt otroligt starkt kvar i mig. Det är det enda du har kvar hos mig. En känsla. En känsla som jag har insett inte är värd att ödsla mer tid på. Känslan försvinner med tiden. Med tiden så kommer jag att släppa, lämna och minnas. Låta va och sedan börja om. När tiden kommer så måste allt ha ändrats. Annars är inte tiden kommen än. Då ska jag vänta. Jag ska vara tålmodig. Inte stressa utan andas. Vänta in, vänta in. I framtiden så ska jag blåsa bort dammet från våra minnens tjocka bok. Kolla igenom. Läsa. Och känna vilken underbar tid det faktiskt kunde vara. Inte menad att vara längre. Bara menad att vara en del av livet. En del av livets stig. Vi lär oss på vägen och tar oss vidare genom att använda våra nya kunskaper. Därför så kommer du att bli mycket bättre, jag kommer att bli mycket bättre. Kanske, kanske så har vi redan börjat bli lite bättre männsikor. Men det behövs tid för att senare kunna se den totala utvecklingen. Jag saknar, jag till och med längtar, tillbaka ibland. Men det vi som en gång var är nu en del av igår. Det igår som för mig ännu är en dimma. Du kanske har kommit till klarhet med mycket och då säger jag grattis. Roligt att du kommer att kunna gå vidare i livet, ännu bättre, ännu starkare och ännu lite klokare, redan nu.


Ikväll så har jag gymmat och satt mig bakom ratten för första gången i världshistorien. Gott folk vägarna är inte längre en säker plats att vistas på. Nej men ärligt så gick det väldigt bra för mig. Väldigt nöjd! Pappa är nog också ganska nöjd. Bilen är ju hel än så länge ;) Imorn blire back to work. Har typ 2-3 veckor kvar. Sen drar jag med familjen till sthlm för att träffa stenqvistarna som vi inte träffat på typ 1000 år. Eventuellt att jag stannar någon dag medans resten av familjen drar hem till umeå för UFF. Sedan så väntar sista veckorna hemma innan skolan drar igång igen. Ett nytt år. Nya utmaningar. Nya framsteg. Jag ser fram emot det. Men är samtidigt lite rädd. Vet inte riktigt om jag är med. Måste andas den tid jag får innan skolan. Samla EXTRA energi och sedan le. Jag ska skratta åt utmaningarna och sedan ta dom en efter en. För nu är jag stark. Starkare än jag någonsin varit. För jag måste. Och när det väl gäller, då är jag som bäst. Du vet vad jag pratar om. Godnatt!