Regnet bara öser ner. Umeå är blött och kallt. Rösten på telefonen fick ett ansikte. Men nu är du borta. Bort spolad från staden men fast klistrad, i mitt minne. Jag kommer att minnas, minnas, minnas. Helt otroligt vad bra du har fått mig att må. Helt otroligt att det nästan måste få ett slut, innan det börjar. Vill inte säga hejdå. Men vi vet båda två att det inte är något för oss i längden. Du där, jag här. Dessutom så är jag här i livet. Varför är min timing något av det sämsta jämt? Känslorna växer och växer, vi ses snart igen. Hur ska det sluta, vill inte tänka på det. Jag vill tänka tillbaka på gårdagen. Igår, då gjorde du mig lycklig. Idag tänker jag för mycket på framtiden. Kanske bra, jag kanske har lärt mig något av tidigare erfarenheter. Kanske har jag en chans att göra rätt den här gången. Kanske klarar jag mig hur bra som helst. Annars så har jag ingen aning om vad jag ska ta mig till. Ärligt som jag mår nu när jag tänker på dig. Så finns inte hejdå i mitt huvud. Det går inte, att sätta ord på den osäkerhet jag känner, den säkerhet jag känner. Den förvirring du ger mig. Ganska obeskrivligt. Frågan är är jag fast i dig, eller saknar jag bara en annan kropp att kalla för min? Du är iallafall helt sjukt galet underbar. Jag vill fortsätta som nu, men är rädd att känslorna kommer att bli för stora. De kommer inte att gå att släppa, då får jag ta konsekvenserna av stor saknad och längtan. Känslor som kommer att bli förstora i min värld. Men vi får ta det som det kommer. "Det blir vad det blir"