Ibland så tänker jag tillbaka på tiderna vi haft tillsammans. Jag vet inte hur delaktig jag egentligen har varit men jag känner i alla fall att jag har hört hemma. Det känner jag fortfarande. Varje gång vi hälsar, stannar, pratar och säger hej då så känner jag lycka. Det är som en plats som jag alltid kommer att känna mig säker i. Har pratat med några av er om det hur underbar uppväxt vi har haft. Nu lever vi olika liv men ändå fortfarande tillsammans. Jag är glad att våra band är starka och så svåra att bryta. Perioder har gått då jag knappt har pratat med någon av er. Ändå så känner jag att jag kan säga allt när vi väl ses och pratar. Jag kanske är tokig och ni kanske inte alls känner likadant. Men ja då är jag väl knäpp, och det är väl ingen nyhet? ;)