Just nu är inte bästa tillfälle för mig att börja lätta mig hjärta och skriva ut om allt som händer och sker. Ni som har följt min blogg ett tag vet om att jag analyserar livet till gränsen och ni ser också ganska tydligt mina åsikter i frågor. Men nu på senare tid så har jag blivit tystare, jag har sagt att jag egentligen har massor i huvudet men har inte skrivit ut speciellt mycket. Ibland har jag det, fast jag kanske inte borde gjort det, men det är bara en litenliten del som finns ute på bloggen, resten är fortfarande i kaos i mitt huvud. Stundtals så är det som att allt har klarnat upp, som att min hjärna har lyckats sortera allt men då efter någon dag så dras något upp så jag måste börja om och jag är tillbaka på ruta 1.

Frågorna blir fler och växer sig större hela tiden, jag behöver semster från livet. Igen. Ge mig.

Jag vaknar upp varje morgon med en klump av ånger i magen. Funderingar som aldrig tycks klarna ut och tankar som bara blir konstigare och konstigare. Kommer livet föralltid att se ut så eller kommer allt att lösa sig tillslut?

Endel säger att tiden läker alla sår, även jag har sagt det. Du sa att det inte stämmer och när jag fick höra ditt sätt att se det på så klarnade sanningen också upp för mig. Visst att man med tiden lär sig att leva med det jobbiga som livet bjuder på men lika snabbt som man har hittat en balans, ett svar och ett lugn så kan det blossa upp igen. Jag ser saker tydligare när jag får konkreta exempel. Jag förstår saker lite i taget och jag ser kanske tillslut vars problemet ligger/låg. Att förstå varandra är iallafall ett stort måste...