Nu känns det att skolan har börjat. Har redan en del uppgifter som jag borde sitta med, men ändå så finner jag inte riktigt någon ro till att börja. Annars så känns det helt okej, jag har lyckats få ordning på vardagen igen och dagarna rullar förbi. Men lugnet och glädjen finns inte riktigt tillgänglig, den känns avlägsen och jag tror att jag just nu sitter i stormens öga. Det är stillheten innan det rasar igång igen. Jag kan aldrig riktigt slappna av och huvudet är överallt samtidigt. Mina få stunder av klarhet suddas snabbt ut och hur jag än försöker så tror jag att jag underskattade tiden som jag behöver för att huvudet ska hinna med kroppen. Jag har en hel del som måste klaras ut och jag tror att jag har för dåligt tålamod. Jag måste, måste, MÅSTE andas och se det för vad det egentligen är.
-Tiden som jag kommer att lära mig mest av, i hela mitt liv.