Jag var aldrig nog, nu är jag det enda.
Tänk att det behövs så lite för att psyket ska svacka. Sitter som sagt på psykologin nu men är allt annat än motiverad. Sitter och lyssnar på musik och låter tankarna flyga iväg. Det enda som håller tårarna borta är den pågående msn-konversationen. Han som håller mitt mod uppe och som får mig att må så bra när det känns värdelöst.
Att prata, det var vi aldrig bra på. Jag vet inte heller om jag egentligen vill göra det, men ibland vill jag bara förklara. Lyssna och förstå var vi aldrig bra på. Vi lär inte heller blivit bättre på det under den här tiden vi varit ifrån varandra. Det gör att jag känner att det nog inte skulle ge så mycket. Kanske är det bäst att släppa taget om hoppet. Hoppet om att vi någonsin kan prata normalt med varandra. Nä, lika bra att stänga igen för gott och låta det förflutna vara just det, historia.
Kommentarer
Trackback
